Misantropisk

19.30. Längre tid än så tar det numera inte för världens snabbaste man att springa 200 meter. Vi som såg loppet fick uppleva en man så överlägsen att det inte längre finns ord att beskriva den fart i vilken Usain Bolt tar sig fram på löparbanan.

Jag minns Michael Johnsons lopp i Atlanta 1996. För mig var det magiskt när Johnson kom in i kurvan och möttes av tusentals kamerablixtar. Hur han sedan bibehöll sin fart enda in i mål till 19.32. Länge trodde jag detta var ett av friidrottens oslagbara rekord. Det verkade inte rimmligt att någon, någon gång skulle kunna springa snabbare.

I motvind bevisade dock Usain Bolt att det gick. Denna unga sprinter som leker sig fram på banan och visar en öppenhet och glädje i nästintill samma omfattning som Carolina Klüft gjorde för några år sedan. Till skillnad mot de före detta sprintrarna Greene och Ato Bolton vars smilband aldrig någonsin rubbades framstår Bolt som en clown. Till skillnad från nyss nämnda får han dessutom beröm och uppskattning av sina medtävlande.

Bolt kommer bli den första mannen att gå under 19.3 sekunder på 200 meter. Han kommer att bli en av historiens största sprintrar någonsin.

Jag hoppas, hoppas, hoppas, att han aldrig någonsin kommer att dopa sig och jag hoppas innerligt att han inte redan gjort det.

Till sist....

... sympatier och tankar till Wallace Spearmon, USA, som precis i inledningen av loppet trampade på fel bana och diskades.

... är Sveriges skrala medaljskörd inget att sura över. Vi har haft några fantastiska idrottsår och det är helt normalt med en svacka. Om fyra år kan vi åter jubla över guld.

... så är ju faktiskt inte guldchanserna helt över. Kanske dags att segla hem ett imorgon?

Precis som så många andra tidigare gjort i Kinas historia så borde all form av bedömningsidrott dömas till döden. Skjut av grenarna med detsamma, en efter en. Konståkning, gymnastik, dressyr, simhopp, boxning och brottning. All idrott där någon annan än idrottutövarna själva bestämmer resultatet borde utrotas.

Det handlar nämligen inte om idrott, utan om några få kavajprydda herrar och damer som ska sitta och verka objektiva och ta snabba och korrekta beslut i avgörande situationer. Män och kvinnor som på bara några sekunder kan krossa en idrottsutövares fyra år långa kamp för och längtan till en guldmedalj.

Idag lider jag med Ara Abrahamian. En mycket duktig brottare som om det inte vore för några brottningspampar mycket väl skulle kunna ha gått till en final. Jag lider med alla idrottsutövare som tvingas se sig besegrade av motstånadre som de inte ens mött.

Abrahamians protest var förstålig. Efter att ha blivit berövad på ett guld i Athen knöt han näven i fickan och bestämde sig efter ett kort uppehåll att fortsätta satsa mot Beijing. Där skulle han få sin revansch.

Dock blev resultatet att han ytterligare en gång blev besegrad, inte av en övermäktig motståndare utan av kavajerna på läktaren. Att detta blev för mycket för en vältränad idrottsman som under hela sitt liv spenderat varje vaken timme med stenhård träning är inte svårt att förstå.

Protesten var lämplig, lagom högljudd på alla sätt och vis. Förståligt om övriga semifinalister inte tyckte att det var speciellt lämpligt också förståligt och segrarens nation har något att säga. Men protesten har återigen fört upp en viktig fråga i idrottssammanhang. Bedömningsidrotternas vara eller inte vara kommer åter diskuteras.

Personligen kan jag inte se en mer lämpliga plats att döma något till döden än i Kina.