Misantropisk

Hur snabb kan en människa vara? Ni som tittar riktigt nog på söndagens fenomenala hundrameters lopp från Berlin ser att Usain Bolt springer avstannande! På 9.58! Avstannade! Han kommer att springa under 9.50 vid nästa stora mästerskap. Och var går egentligen gränsen?

En hyllning till Tyson Gay med som under vilken annan tidsperiod som helst skulle vara världens överlägset snabbaste man. 9.71 gör honom till världens näst snabbaste man genom tiderna. Synd för honom att han lever samtidigt som Bolt bara.

Lev väl.

Usain Bolt slog världsrekord.

19.30. Längre tid än så tar det numera inte för världens snabbaste man att springa 200 meter. Vi som såg loppet fick uppleva en man så överlägsen att det inte längre finns ord att beskriva den fart i vilken Usain Bolt tar sig fram på löparbanan.

Jag minns Michael Johnsons lopp i Atlanta 1996. För mig var det magiskt när Johnson kom in i kurvan och möttes av tusentals kamerablixtar. Hur han sedan bibehöll sin fart enda in i mål till 19.32. Länge trodde jag detta var ett av friidrottens oslagbara rekord. Det verkade inte rimmligt att någon, någon gång skulle kunna springa snabbare.

I motvind bevisade dock Usain Bolt att det gick. Denna unga sprinter som leker sig fram på banan och visar en öppenhet och glädje i nästintill samma omfattning som Carolina Klüft gjorde för några år sedan. Till skillnad mot de före detta sprintrarna Greene och Ato Bolton vars smilband aldrig någonsin rubbades framstår Bolt som en clown. Till skillnad från nyss nämnda får han dessutom beröm och uppskattning av sina medtävlande.

Bolt kommer bli den första mannen att gå under 19.3 sekunder på 200 meter. Han kommer att bli en av historiens största sprintrar någonsin.

Jag hoppas, hoppas, hoppas, att han aldrig någonsin kommer att dopa sig och jag hoppas innerligt att han inte redan gjort det.

Till sist....

... sympatier och tankar till Wallace Spearmon, USA, som precis i inledningen av loppet trampade på fel bana och diskades.

... är Sveriges skrala medaljskörd inget att sura över. Vi har haft några fantastiska idrottsår och det är helt normalt med en svacka. Om fyra år kan vi åter jubla över guld.

... så är ju faktiskt inte guldchanserna helt över. Kanske dags att segla hem ett imorgon?

Precis som så många andra tidigare gjort i Kinas historia så borde all form av bedömningsidrott dömas till döden. Skjut av grenarna med detsamma, en efter en. Konståkning, gymnastik, dressyr, simhopp, boxning och brottning. All idrott där någon annan än idrottutövarna själva bestämmer resultatet borde utrotas.

Det handlar nämligen inte om idrott, utan om några få kavajprydda herrar och damer som ska sitta och verka objektiva och ta snabba och korrekta beslut i avgörande situationer. Män och kvinnor som på bara några sekunder kan krossa en idrottsutövares fyra år långa kamp för och längtan till en guldmedalj.

Idag lider jag med Ara Abrahamian. En mycket duktig brottare som om det inte vore för några brottningspampar mycket väl skulle kunna ha gått till en final. Jag lider med alla idrottsutövare som tvingas se sig besegrade av motstånadre som de inte ens mött.

Abrahamians protest var förstålig. Efter att ha blivit berövad på ett guld i Athen knöt han näven i fickan och bestämde sig efter ett kort uppehåll att fortsätta satsa mot Beijing. Där skulle han få sin revansch.

Dock blev resultatet att han ytterligare en gång blev besegrad, inte av en övermäktig motståndare utan av kavajerna på läktaren. Att detta blev för mycket för en vältränad idrottsman som under hela sitt liv spenderat varje vaken timme med stenhård träning är inte svårt att förstå.

Protesten var lämplig, lagom högljudd på alla sätt och vis. Förståligt om övriga semifinalister inte tyckte att det var speciellt lämpligt också förståligt och segrarens nation har något att säga. Men protesten har återigen fört upp en viktig fråga i idrottssammanhang. Bedömningsidrotternas vara eller inte vara kommer åter diskuteras.

Personligen kan jag inte se en mer lämpliga plats att döma något till döden än i Kina.

Över 18 timmar. Så lång tid gick Zlatan Ibrahimovic mållös i landslagets gula tröja. 1 111 minuters vandring genom en öken av svår måltorka. Efter två sekunders briljans av Henrik Larsson och efter en fantastisk sträckt vrist öppnades himlen, regnet föll ner och gav liv till uttorkade, törstande svenska fans i hela Europa.

Jag har varit en av dem som mycket skeptiskt följt landslagets uppladdning inför detta mästerskap och mer än en gång har jag fruktat ett brutalt magplask i första omgången. Det är självklart inte kul att erkänna att jag har haft fel, men gårdagens match går inte att prata bort. Självklart finns det saker att anmärka på, Petter Hansson hade ett par misslyckad ingripande, Isaksson såg ringrostig ut, Alexandersson fick utgå med kramp, trots att han inte följt med i speciellt många anfall och Greklands offensiv inte direkt varit frejdig. Men det är små saker när Isaksson höll nollan, Alexanderssons ersättare heter Fredrik Stoor och Petter Hansson gör mål.

Oavsett resultatet i matchen mot Spanien så har Sverige en god chans att ta sig vidare. Det Grekland visade upp i går gör att det inte känns troligt att de kan slå Spanien i sin match vilket innebär att Sverige har råd att förlora mot Spanien så länge man tar poäng av Ryssland.

Ikväll möter mina favoriter Portugal Tjeckien. Oavsett resultat så är Nani, Ronaldo, Pépe, Nuno Gomes och de andra alltid sevärdiga.

Regnet föll över Innsbruck och Salzburg i går kväll. Kan man be om lite här hemma också? Torkan här är fortfarande inte botad här hemma.

För övrigt...

...vill jag se Tobias Linderoth först mot Ryssland, inte mot Spanien

...vill jag se Fredrik Stoor mot Spanien och Ryssland

...hoppas jag att Chippens skada inte är så allvarlig

...applåderar jag Daniel Andersson och Anders Svensson

Började eftermiddagen med att se Sveriges landslag i fotboll skämma ut sig mot ett B-betonat Ukraina. Inget ont om Ukraina som fotbollsnation, de hamnade i en stark kvalgrupp och har kvaliteter som gör att de borde gått till slutspel. Otur att de inte är där helt enkelt.
Spelet som landslaget producerade var dock beklämmande. Inte undra på det egentligen. Vi har en vänsterback som är högerback, en högerback som är mittfältare, en målvakt som inte spelat en tävlingsmatch av betydelse sedan Teddy Lucic var med i landslaget och målvaktsreserv som får en polsk riksdag att verka stabil.
Till detta kommer en skadad Linderoth, en betänkligt darrande Petter Hansson och en Fredrik Ljungberg ur form.
Det kan bli en kul sommar, men väldigt mycket talar emot det.

Fortsatte sedan kvällen med handboll och tänkte i mitt stilla sinne att jag äntligen skulle få se handbollsherrarna spela OS igen. Matchen började bra. Tomas Svensson plockade bollar som andra plockar dammråttor och försvaret såg som vanligt stabilt ut. Men anfallet. Precis som fotbollslandslaget hade handbollens dito förbaskat svårt att få bolluslingen i mål. Den ville inte in. Och spelet blev sämre och sämre.
Bara det faktum att inte förbundskapten Linell inte tog ut Kim Andersson som redan i förhandsintervjun visade tecken på att vara i en fruktansvärd obalans. Andersson är en fantastiskt handbollsspelare, men att tro att man kan slå Island utan att ens högernia gör ett enda mål på 60 minuters spel är naivt.

Inget OS för handbollsherrarna. Och antagligen inget EM-spel för herrarna efter gruppspelet.

Slutligen - Tomas Svensson, tack för allt!