En man dog den dagen - berättelse om de andra
Med tanke på de två döda flickorna på en italiensk strand skriver jag här nedan en liten berättelse om "de andra".
Han stod 25 meter från oss. 25 meter. Det är ingenting. Han bara stod där, alldeles nära. Han stod så nära att jag kunde se varenda rörelse i hans ansikte. Hans ögon så ledsna ut, uppgivna, upprörda. Han såg skrämmande ut.
Vi försökte tala med honom. "Vem är du?" "Vad vill du?" "Försvinn." "Om du inte försvinner måste vi gripa dig." "Försvinn!" Han stod kvar, såg vilsen ut. Desperat.
Vi började alla bli rädda. Han var ju en av dem. Vad ville han? "Försvinn." Vi sköt varningsskott. Han rörde sig inte, såg bara vilsen, sorgsen och ledsen ut.
"Vi måste ta in honom, få bort honom," sa jag. "Absolut, det måste vi," höll mina kamrater med. Men ingen vågade närma sig denne ledsna och vilsna man som stod med förvirrat ansikte och stirrade mot oss. Vi sköt ytterligare varningsskott, men inget hände.
"Vad ska vi göra?" frågade en. "Vi måste få bort honom," sa jag. "Hur?" undrade någon. "Jag tänker inte gå nära honom," sa en annan.
Vi stod så, jag och mannen, och stirrade på varandra en stund. Hans tomma uppgivna blick och ledsna magra ansikte stirrade in i mitt allvarliga och skrämda. Jag erkänner att jag var rädd, han var ju en av dem. Mina kamrater hade blivit sprängda i luften på grund av sådana som honom. Han och hans vänner hade gjort så att vi tvingades bygga en mur runt hela vårt land för att skydda oss själva. De var djävlar och han var en av dem. Han och hans kamrater ville spränga oss, mörda oss, utrota oss.
Jag höjde mitt vapen. "Flytta på dig, annars skjuter jag." Han fortsatte stirra, än på mig, än på mitt vapen. "Försvinn, jag skjuter." Hans ansiktsuttryck förblev tomt och han rörde sig inte. Jag osäkrade vapnet. "Försvinn, jag skjuter!" skrek jag samtidigt som jag tog ett steg framåt. Han börjad se lite rädd ut, tveksam. Han vände sig om och såg tillbaka på byn som han kom ifrån och vände sedan blicken tillbaka mot mig och mitt höjda vapen. Han såg än mer vilsen ut.
"Försvinn, jag skjuter!" Mannen stod kvar och jag kände att jag började tveka. Skulle jag verkligen skjuta honom. Han såg obeväpnad ut, men med sådana som honom kunde man aldrig veta. Han kunde vara beväpnad. Eller inte. Jag visste inte, skulle jag verkligen skjuta en obeväpnad man?
"Försvinn." Min röst började darra. Jag tog ytterligare ett steg mot honom, höjde vapnet lite till, han såg osäker ut, rädd, vilsen, jag tog ett steg till. "Försvinn, jag skjuter skarpt." Han rörde sig inte jag höjde vapnet siktade nog, "försvinn," sa jag men han stog kvar. PANG!
Jag sköt. Ett skott. Precis bredvid honom. Han ryckte till, så skrämt tillbaka mot mig. Han vände sig mot byn, längtade tillbaka, men verkade inte vilja gå tillbaka. Han såg mot mig och vågade inte fortsätta. Han började darra. Solen stod högt på himlen, det var oerhört varmt. Men han darrade,
Han öppnade munnen och ville säga något. "Försvinn," skrek jag. Jag ville inte lyssna, de ljög ändå alltid. De var inte värda att lyssna på. "Försvinn!" Jag tog ett steg till och höjde åter vapnet.
"Hjälp!" Jag stannade till. "Hjälp!" Han sa det igen. "Hjälp mig." Jag sänkte vapnet. Mannen vågade sig närmare. "Hjälp," sa han, följt av mängd ord jag inte förstod. Desperationen lyste ut genom hans ögon. "Hjälp mig. Hjälp." Han började rota i sin stora utbuktande tunika. Han kom närmare. Han var farligt nära. Vad ville han? Ha hjälp? Vad letade han efter i sina kläder?
Jag höjde vapnet. "Stanna!" Han kom närmre. "Hjälp." Visst bad han om hjälp, men nu var han bara femton meter ifrån mig. "Stanna jag skjuter." 14 meter. "Hjälp" 13 meter. "Stanna, jag skjuter." Han fortsatte. PANG!
Dammet yrde kring honom. Jag hade siktat precis bredvid hans fot. Han stannade upp, såg på mig. Han grät. "Hjälp," skrek han. Han fortsatte framåt och började öppna sin tunika. Jag såg något glimma till där under. Ett bälte? Han hade något stort där under. 10 meter. En bomb!?
"Han har en bomb," skrek jag åt mina kamrater. "Hjälp mig," skrek mannen. "Skjut." PANG.
Vi sköt, allihopa. Ett vrål hördes från den lilla byn bakom den man som rasade ner framför oss. Fem meter. Han såg leden ut. Så fruktansvärt, oerhört ledsen. "Hjälp," viskade han fram.
Vi sköt två den dagen. Men ingen självmordsbombare som så många gånger tidigare. Vi sköt två den dagen. Vi sköt på grund av rädsla. Vi sköt två den dagen. En man som bar på sin dödssjuke son under sin tunika. Vi sköt två, för barnet dog tillsammans med sin far som bara ville ha hjälp. Vi sköt två den dagen. Det kommer bli fler.
Han stod 25 meter från oss. 25 meter. Det är ingenting. Han bara stod där, alldeles nära. Han stod så nära att jag kunde se varenda rörelse i hans ansikte. Hans ögon så ledsna ut, uppgivna, upprörda. Han såg skrämmande ut.
Vi försökte tala med honom. "Vem är du?" "Vad vill du?" "Försvinn." "Om du inte försvinner måste vi gripa dig." "Försvinn!" Han stod kvar, såg vilsen ut. Desperat.
Vi började alla bli rädda. Han var ju en av dem. Vad ville han? "Försvinn." Vi sköt varningsskott. Han rörde sig inte, såg bara vilsen, sorgsen och ledsen ut.
"Vi måste ta in honom, få bort honom," sa jag. "Absolut, det måste vi," höll mina kamrater med. Men ingen vågade närma sig denne ledsna och vilsna man som stod med förvirrat ansikte och stirrade mot oss. Vi sköt ytterligare varningsskott, men inget hände.
"Vad ska vi göra?" frågade en. "Vi måste få bort honom," sa jag. "Hur?" undrade någon. "Jag tänker inte gå nära honom," sa en annan.
Vi stod så, jag och mannen, och stirrade på varandra en stund. Hans tomma uppgivna blick och ledsna magra ansikte stirrade in i mitt allvarliga och skrämda. Jag erkänner att jag var rädd, han var ju en av dem. Mina kamrater hade blivit sprängda i luften på grund av sådana som honom. Han och hans vänner hade gjort så att vi tvingades bygga en mur runt hela vårt land för att skydda oss själva. De var djävlar och han var en av dem. Han och hans kamrater ville spränga oss, mörda oss, utrota oss.
Jag höjde mitt vapen. "Flytta på dig, annars skjuter jag." Han fortsatte stirra, än på mig, än på mitt vapen. "Försvinn, jag skjuter." Hans ansiktsuttryck förblev tomt och han rörde sig inte. Jag osäkrade vapnet. "Försvinn, jag skjuter!" skrek jag samtidigt som jag tog ett steg framåt. Han börjad se lite rädd ut, tveksam. Han vände sig om och såg tillbaka på byn som han kom ifrån och vände sedan blicken tillbaka mot mig och mitt höjda vapen. Han såg än mer vilsen ut.
"Försvinn, jag skjuter!" Mannen stod kvar och jag kände att jag började tveka. Skulle jag verkligen skjuta honom. Han såg obeväpnad ut, men med sådana som honom kunde man aldrig veta. Han kunde vara beväpnad. Eller inte. Jag visste inte, skulle jag verkligen skjuta en obeväpnad man?
"Försvinn." Min röst började darra. Jag tog ytterligare ett steg mot honom, höjde vapnet lite till, han såg osäker ut, rädd, vilsen, jag tog ett steg till. "Försvinn, jag skjuter skarpt." Han rörde sig inte jag höjde vapnet siktade nog, "försvinn," sa jag men han stog kvar. PANG!
Jag sköt. Ett skott. Precis bredvid honom. Han ryckte till, så skrämt tillbaka mot mig. Han vände sig mot byn, längtade tillbaka, men verkade inte vilja gå tillbaka. Han såg mot mig och vågade inte fortsätta. Han började darra. Solen stod högt på himlen, det var oerhört varmt. Men han darrade,
Han öppnade munnen och ville säga något. "Försvinn," skrek jag. Jag ville inte lyssna, de ljög ändå alltid. De var inte värda att lyssna på. "Försvinn!" Jag tog ett steg till och höjde åter vapnet.
"Hjälp!" Jag stannade till. "Hjälp!" Han sa det igen. "Hjälp mig." Jag sänkte vapnet. Mannen vågade sig närmare. "Hjälp," sa han, följt av mängd ord jag inte förstod. Desperationen lyste ut genom hans ögon. "Hjälp mig. Hjälp." Han började rota i sin stora utbuktande tunika. Han kom närmare. Han var farligt nära. Vad ville han? Ha hjälp? Vad letade han efter i sina kläder?
Jag höjde vapnet. "Stanna!" Han kom närmre. "Hjälp." Visst bad han om hjälp, men nu var han bara femton meter ifrån mig. "Stanna jag skjuter." 14 meter. "Hjälp" 13 meter. "Stanna, jag skjuter." Han fortsatte. PANG!
Dammet yrde kring honom. Jag hade siktat precis bredvid hans fot. Han stannade upp, såg på mig. Han grät. "Hjälp," skrek han. Han fortsatte framåt och började öppna sin tunika. Jag såg något glimma till där under. Ett bälte? Han hade något stort där under. 10 meter. En bomb!?
"Han har en bomb," skrek jag åt mina kamrater. "Hjälp mig," skrek mannen. "Skjut." PANG.
Vi sköt, allihopa. Ett vrål hördes från den lilla byn bakom den man som rasade ner framför oss. Fem meter. Han såg leden ut. Så fruktansvärt, oerhört ledsen. "Hjälp," viskade han fram.
Vi sköt två den dagen. Men ingen självmordsbombare som så många gånger tidigare. Vi sköt två den dagen. Vi sköt på grund av rädsla. Vi sköt två den dagen. En man som bar på sin dödssjuke son under sin tunika. Vi sköt två, för barnet dog tillsammans med sin far som bara ville ha hjälp. Vi sköt två den dagen. Det kommer bli fler.
- Denzel Millaki -
