Misantropisk

Precis som så många andra tidigare gjort i Kinas historia så borde all form av bedömningsidrott dömas till döden. Skjut av grenarna med detsamma, en efter en. Konståkning, gymnastik, dressyr, simhopp, boxning och brottning. All idrott där någon annan än idrottutövarna själva bestämmer resultatet borde utrotas.

Det handlar nämligen inte om idrott, utan om några få kavajprydda herrar och damer som ska sitta och verka objektiva och ta snabba och korrekta beslut i avgörande situationer. Män och kvinnor som på bara några sekunder kan krossa en idrottsutövares fyra år långa kamp för och längtan till en guldmedalj.

Idag lider jag med Ara Abrahamian. En mycket duktig brottare som om det inte vore för några brottningspampar mycket väl skulle kunna ha gått till en final. Jag lider med alla idrottsutövare som tvingas se sig besegrade av motstånadre som de inte ens mött.

Abrahamians protest var förstålig. Efter att ha blivit berövad på ett guld i Athen knöt han näven i fickan och bestämde sig efter ett kort uppehåll att fortsätta satsa mot Beijing. Där skulle han få sin revansch.

Dock blev resultatet att han ytterligare en gång blev besegrad, inte av en övermäktig motståndare utan av kavajerna på läktaren. Att detta blev för mycket för en vältränad idrottsman som under hela sitt liv spenderat varje vaken timme med stenhård träning är inte svårt att förstå.

Protesten var lämplig, lagom högljudd på alla sätt och vis. Förståligt om övriga semifinalister inte tyckte att det var speciellt lämpligt också förståligt och segrarens nation har något att säga. Men protesten har återigen fört upp en viktig fråga i idrottssammanhang. Bedömningsidrotternas vara eller inte vara kommer åter diskuteras.

Personligen kan jag inte se en mer lämpliga plats att döma något till döden än i Kina.