Misantropisk

Det är något speciellt att sitta och se Tommie Smith och John Carlos. Jag kunde personligen i namnen på dem förrän jag såg "Rakt på med K-G" ikväll. Däremot hade jag sett bilderna åtskilliga gånger. Historiska bilder. Som Berlinmuren, 11 september och de amerikanska soldaternas intagande av Bagdad. Ett stycke nutidshistora.

Att se dess båda herrar som i en tid av starka motsättningar mellan svarta och vita vågade stå upp och säga sin mening, vågade genomföra en demonstration inför miljoner TV-tittar är speciellt. Att lyssna på dem, även om de säkert är och låter väldigt mediatränade, är intressant. De har upplevt mycket och vet mycket.

De är inspirerande att höra dem och lyssna till deras berättelse, även om formatet är knystat och det känns som om de båda herrarna fått frågorna innan programmet och förberätt sina svar. Jag önskar att det fanns fler som dem, människor som säger sin mening via fredliga men starka demonstrationer.

Jag önskar att världen skulle innehålla fler människor som den äldre Mandela, Ghandi och herrar Smith och Carlos. Människor som via icke våldsamma demonstrationer når framgång.

När en panel med Pernilla Wiberg i spetsen kom in bytte jag kanal.