Tur att det inte var ungarna
När jag var liten hände det att jag fick sitta kvar i bilen när mamma eller pappa skulle utföra något ärende på stan. Vet hur den hund som koktes till döds i en bil i Värmland känner sig således. Först är det rätt kul att sitta där. Det passerar en hel del skump folk utanför fönstret som man argsint måste stirra bort från bilden. Speciellt om de bär blå uniform och ful mössa. Det lärde pappa mig.
Tyvärr är inte denna ensidiga argaleken sysselsättning något långvarit nöje utan rätt snart börjar man leta efter andra sätt att fördriva tiden på. Räkna gatustenar, fönster, bilar, cyklar, blommor, ja kort sagt, "räkna-allt-möjligt"-sysselsättningen tar vid. Vet inte om hundar kan räkna, men de sägs ju vara intelligenta så varför inte.
Efter en stunds räknande börjar värmen komma på allvar och svetten börjar rinna. Du vill öppna dörren, men hör hela tiden mammas förvarning om att "du går inte ut ur bilen själv. Det är farligt och jag är snart tillbaka." Snart, detta otroligt knäppa ord som inget vet hur långt det är. Du kokar, det är varmt. Du känner hur du sakta tynar bort.
Som sagt, tur att det inte var ungarna som lämnades kvar i bilen.
"Hälsa djurplågaren att han ska lämna staden innan solnedgången"
