Misantropisk

I AMF:s styrelse sitter det totalt elva personer, inklusive ordförande Göran Tunhammar. Fem av dessa tillhör organisationen Svenskt Näringsliv, övriga fem tillhör LO.

Endast en av dessa har blivit uthängd och krävd på sin avgång. Varför kan vi fråga oss.

I styrelsen sitter bland andra Göran Larsson, LO:s avtalschef, som tillsammans med LO-kollegorna Per Bardh och Ellen Nygren, även de LO, tackade av förre ordföranden för AMF, Christer Elmehagen, med en middag på restaurang Esperanto i Stockholm. En middag där kan enligt Expressen kosta närmare 2 000 kronor, i snitt går en meny på 1 000 kronor per person. Vad denna lunch kostade är osäkert. Att det var AMF:s pensionssparare som betalade är dock säkert.

Herr Bardh var för övrigt en av dem som såg till att IF Metalls anslutna fick sänka sina arbetstider, vilket resulterad i mindre månads inkomst.

Wanja Lundby-Wedin är alltså inte ensam om att sitta med LO-åra i den stora AMF-båten. Att det trots allt är hon som tvingas svara på alla frågor om höga arvoden känns därför märkligt. Kanske beror det på hennes roll som LO-ordförande. Möjligt. Kanske finns det krafter inom media, bakom media eller vid sidan av media som inte vill ha kvar Lundby-Wedin som ordförande. Kanske inte så sannolikt. Men att det finns människor som efter ordförande Perssons avgång även vill se ordförande Lundby-Wedin avgå är nog ytterst möjligt.

Tio personer har beslutat om Elmehagens pension. Endast en av dessa har opponerat sig. Att de fyra herrarna och den ensamma damen från Svenskt näringsliv inte har något emot höga pensioner är väl inget att höja på ögonbrynen över. Att de fyra LO människorna inte opponerat sig är mer märkligt.