Äktenskap som kvinnoförtryck
Har läst Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars "Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!". Där finns vissa bra poänger i den helt klart. Äktenskapet som ett sätt att kväva den kvinnliga sexualiteten är ett. Det är trots allt fortfarande mer accepterat för en man att ha en älskarinna än tvärtom. En mamma som har en älskare sviker sina barn om det hela kommer ut. I mannens fall nämns inte ens barnen.
Förstår att raden om det kärleksfulla käftslaget väckt ilska. Men det står faktiskt inte någonstans om att det är mannen som slår kvinnan. Det kan lika gärna vara tvärtom. Eller två män som örfilar varandra, likväl som två kvinnor.
Och det handlar självklart inte om den fysiska misshandeln här, mer om misshandel som en symbol för ett förhållande där passionen fortfarande finns. Låter det märkligt? Ska försöka förklara.
I ett förhållande där de båda parterna kan bli så arga på varandra att smockan hänger i luften, där finns fortfarande känslor. Jag gissar att både Zandén och Gyllenhammar anser att ett sådan förhållande är bättre än ett där parterna bara rycker på axlarna åt den andres dumheter.
Efterföljande mening om försoningsknull är självklart även den stark och dessa två meningar tillsammans har gett artikeln det mediala genomslag som den nu fått. Utan dessa två skulle den, precis som många förhållande mellan män och kvinnor, upplevas som en axelryckning.
Knullraderna belyser dock bara en komplicerade situation som en misshandlad kvinna befinner sig i. Det är inte lätt för en kvinna att "bara lämna mannen".
Förstår att raden om det kärleksfulla käftslaget väckt ilska. Men det står faktiskt inte någonstans om att det är mannen som slår kvinnan. Det kan lika gärna vara tvärtom. Eller två män som örfilar varandra, likväl som två kvinnor.
Och det handlar självklart inte om den fysiska misshandeln här, mer om misshandel som en symbol för ett förhållande där passionen fortfarande finns. Låter det märkligt? Ska försöka förklara.
I ett förhållande där de båda parterna kan bli så arga på varandra att smockan hänger i luften, där finns fortfarande känslor. Jag gissar att både Zandén och Gyllenhammar anser att ett sådan förhållande är bättre än ett där parterna bara rycker på axlarna åt den andres dumheter.
Efterföljande mening om försoningsknull är självklart även den stark och dessa två meningar tillsammans har gett artikeln det mediala genomslag som den nu fått. Utan dessa två skulle den, precis som många förhållande mellan män och kvinnor, upplevas som en axelryckning.
Knullraderna belyser dock bara en komplicerade situation som en misshandlad kvinna befinner sig i. Det är inte lätt för en kvinna att "bara lämna mannen".
Kommentarer
Trackback
